Jahapp, så är man och hälsar på släkten med familjen. Pratade med lilla mamma innan jag åkte hit och bad henne förbereda för min kosthållning. Hon är lika stor som mig, så jag tyckte att det skulle väll inte vara några problem. Tja, hon försökte, men hon lyckas inte så bra. Mamma har en fruktansvärt dålig karaktär, och det märks. Hela tiden efterrätter och sötsaker med kommentaren “ja men, det är ju bara lite” & “och något sött måste man ju ha”. Jag blir så trött….

Det är flera gånger nu som jag har uppmanat mamma att titta på lchf och gi. Hon har åldersdiabetes och går nu på en hel radda mediciner för allehanda krämpor. Jag är helt övertygad att hon skulle kunna ta bort en radda av dom om hon bara kom ner i vikt. Mamma har precis som jag bantat i stort sett hela sitt liv. Hon var till och med inlagd på Österåsen under två veckor på 80 talet, men inte vart hon smalare för det.

Idag fick jag i alla fall bekräftat mina misstankar till varför mamma har varit så tveksam till lchf. Satt och åt frukost med syrran där jag förklarade att det inte blir några cheerios till dottern hemma, det är 70% kolhydrater i dom och jag tycker det ser ut som hundmat, vill inte lära min dotter att äta det. Syrran frågade om jag ger henne lchf mat, och jag svarade lite kryptiskt att hon får äta det hon vill äta. Ibland vill hon äta som mamma, ibland som pappa.
Syrran vart ganska upprörd, och sa att man minsann vart dum i huvudet av att inte äta kolhydrater. Hon vägrade lyssna vidare på mig när jag förklarade att det var en myt som bygger på o-kunskap. Jag har aldrig varit något någon duktig debattör, jag har en förmåga att glömma mina argument, men jag vet att det är fel. Sen är jag nojig, ofta får jag intrycket att folk, även min syster, tycker att man har lägre intelligens för att man är tjock, plus att jag alltid har varit familjens “svarta får”.
Jag drog inte igång någon diskussion i alla fall, även om jag kanske borde ha gjort det. Jag kände att det kunde väldigt snabbt ha eskalerat iväg.