Vet inte om det är någon kvar som läser den här, men det kvittar i och för sig. Det här mycket “motivering” för mig, att försöka skriva av mig om mig själv. Hade ett tag funderingar på att lägga ner den här bloggen helt och hållet, och istället försöka dra igång ett forum – kanske skulle det motivera mig mer – jag vet inte, men jag la ner idéen i alla fall. Mycket med tanke på att jag vet hur folk fungerar ute på nätet, och det är inget som jag själv vill utsätta mig för, inte själv i alla fall. Det finns en radda med olika communitys där ute, både gratis och sådana man betalar för, så varför ett till? Jag vet inte, men ett problem som jag många ggr har hängt upp mig på då jag på något sätt sökt hjälp är att det inte på någon av sajterna eller någon av dom läkare jag besökt finns någon som själv gått igenom en grav övervikt. Med andra ord så har ingen av dom en susning om egentligen vad det innebär att banta ner sig från en grav övervikt.
Det är också varför jag avslutade mina läkarbesök. Jag kände mig bara förnedrad när man får en klapp på axeln och klämtjäck kommentar att “det här klara du nog, du veeeet ju hur du ska äta”. Tjejen som hade hand om mig, ung, snygg och hade nog aldrig behövt gå ut och söka nya jeans bara för att hon gått upp för mycket i vikt.
Så, vad händer nu undrar du? Tja, jag börjar idag med en “kickstart”. Målet var fasta i minst 1 vecka, och på så sätt börja min nya diet – men efter vad jag känner än så länge idag så känns det JÄVLIGT tungt. Det är dom här hungerkänslorna som är grymt jobbiga. När man i 40 år, så fort man känt sig hungrig haft möjligheten att stoppa något i munnen, bara avbryta alltihop är jäkligt märkligt. Men ändå är det väll just det som jag har kommit till insikt med, att jag behöver bryta den här trenden. Att lära mig att fasta kanske är rätt väg för mig att gå? Och sedan får att hålla vikten använda fastan som ett verktyg för att hålla min konsumtion i schack?
Ärligt talat så vet jag inte, men det är i alla fall värt ett försök. Jag är väldigt medveten om att fasta inte är rätt sätt att tappa vikt på av många anledningar, men det är ju inte därför jag gör det. För mig handlar det helt och hållet om att bryta en trend med dåliga matvanor.
Mitt största problem, och också mitt största hot mot min vikt är just det att jag är en tröstätare. Jag söker min tröst i ätandet när jag känner mig deprimerad eller upprörd över någonting. Detta i kombination med ett dåligt självförtroende har för mig blivit ganska förödande. Jag blir deprimerad över att vara tjock -> äter för att trösta mig -> blir ännu tjockare och mer deprimerad -> äter för att trösta mig igen….osv osv. Lägg sedan till dom gånger som jag känt mig upprörd eller deprimerad av andra anledningar – det har ju blivit ett antal hamburgare på vägen hem efter jobbet vill jag lova..
Dagens vikt, 132.3kg! Jag har gått upp sedan jag senast stod på vågen. Faktum är att jag verkligen känner hur jag har ökat i vikt, och att jag nu verkligen känner mig tung. Men så är det ju också en 50 kilos ryggsäck som jag släpar runt på.
