Igång igen…

Som jag skrivit om tidigare så har det varit en tung period, mycket problem som har varit och som har tagit lång tid att bearbeta. Flera gånger har det varit som man trott att allting har varit klart och man kan gå vidare i livet, bara för att upptäcka att så inte var fallet.

Nu är jag igång igen, livet känns mer och mer stabilt och jag försöket komma igång med maten igen. Vägde mig den 1/8 och landade på 121,9 kg. Rätt så ok tycker jag, och det visar att en moderat lchf funkar för att hålla vikten för mig.

3 dagar in och snart i ketos så ligger jag på 119,5.

Dijon Creme

Tillbehören kan ibland göra hela maträtten.
Som LCHF’are så undviker jag vanlig ”svensk” senap då den innehåller en del socker, och väljer istället fransk ”dijon” senap. Kan ibland tycka att den är lite för stark dock, lite grann som en kraftig pepparrot som slår upp i näsan. Ett trick är då att röra uta den i Philadelphia ost och smaksätta upp den med någon ört. Crèmen passar bra att doppa några winerkorvar i eller som tillbehör till en köttbit.

1 port.

  • 40 g Philadelphia ost, 27%
  • 20g Dijon senap
  • 10g Ruccola, finhackad
  • Salt och peppar efter smak
  1. Bland allt och kyl en timme.

Näringsinnehåll per port:

  • Energi kcal: 131,50
  • Proteiner: 3,89
  • Kolhydrater: 2,37
  • Fett: 11,97 

Captians Log

Efter ett antal månader med ett blodsocker som dansar upp och ner så måste jag komma igång med lchf igen. Hade ett läkarbesök i veckan där jag återigen vart erbjuden en gbp, men tackade artigt nej, enda medicinen för mig känns som om det är att undvika kolhydrater.
Hade barn och barnbarn över på middag ikväll. Fläskkotlett, rvs och blomkålspure vart det, och jag festade till det med två glas zinfandel till mello’n.

Nytt år…

pixabay.comI april förra året så hade jag en av mina största livskriser som jag haft, och jag mådde ”skit” rent ut sagt. Förbannad, ledsen, kränkt och enormt stressad.  Samtidigt så kända jag mig lättad att jag tillslut tagit det beslutet som jag tagit.
Jag var hemma i 4 månader, var på läkarbesök, träffade psykolog, träffade min ombudsman, vilade och sov väldigt mycket. Jag faktiskt även ner en del i vikt, men det berodde nog mest på att jag inte hade så stor matlust. När sommaren kom så började jag må lite bättre, och jag tog tag i att fixa till min bil som varit stående i garaget en längre tid, och tog familj med på en bilresa efter inlandsvägen, norrut.

Under mitten av sommaren så fick jag ett erbjudande från ett  jobb som jag hade sökt tidigare. Så här i efterhand så borde jag nog inte gått in i den anställningen, inte för att det var något stort fel med den i sig, men satsningen var dömd att misslyckas redan från början. Men det skapade i alla fall ett avbrott i den situationen som jag befann mig i.

Så nu är jag tillbaka inom bemanning, som jag var för 5 år sedan. Det känns väl sådär, det är en evig press att jaga timmar, även om jag är garanti anställd, så är garantilönen inte speciellt mycket att hurra för. Den stora fördelen är att jag har en stor möjlighet att påverka mitt eget schema, och när jag lämnar jobbet så är jag hemma och kan släppa allting.

Jobbsökandet fortgår, jag har hittat en del som varit verkligen intressanta, men ingen lycka än så länge. Vad jag egentligen söker är efter något helt nytt, gärna relaterat till min erfarenhet, men kanske inte just bakom spisen där jag stått i 30 år nu.

Nytt år

Nu mår jag bättre, och jag tänkte att nu när det är nytt år, mindre stress osv så ska jag ta och börja jobba med vikten igen. Just nu är jag ledig en vecka, och det är ett perfekt tillfälla att kick-starta min lchf igen. Är skrivandets stund inne på tredje dagen och har gått ner mitt första kilo. Märker att jag kanske äter lite för lite salt just nu, men en halv tesked salt i lite vatten hjälper det, smakar urk dock.

Som jag skrivit om förut så kommer det att bli en utmaning när jag jobbar, då jag inte alltid har kontroll över vilken mat som erbjuds, och undvika kolhydrater kan vara svårt ibland. Jag har ingen direkt plan för det här, utan det verkar som om jag får ta det lite som det kommer. Kommer nog att försöka ha en backup i väska i någon form.

Ett beslut som tog 6 år fatta….

I snart 7 år så har jag försökt att gå ner i vikt. Delvis har jag lyckats, men för det mesta så har jag misslyckats. Det är många gånger som jag har funderat på att ta en genväg med att lägga in mig för en magsäcksoperation, men jag har alltid ändrat mig. När det har visat sig att en av mina vänner som opererade sig för ca 5 år sedan gått upp alla kilon som han en gång tappade så har det cementerat min åsikter som om en sådan operation, riskerna är för höga och chansen att lyckas i det långa loppet är för små.

Under åren som gått så har jag däremot lyckats identifiera vad som inte har fungerat för mig, och den stora boven i dramat har enkelt varit stress! Stress är något man lever med i min branch, på ett sätt eller annat, och även om jag inte har lyckats gå ner i vikt, så har jag ändå på något sätt klarat mig från några andra hälsorelaterade problem på grund av stressen, vissa dagar har till och med njutit av att ha riktigt mycket att göra. Det kan vara en riktigt adrenalinkick av att leda ett kök under full service när allting ”bara fungerar”

Under hösten 2015 började det dock bana utför. Restaurangen som jag arbetade på förlorade sitt hyreskontrakt och vi blev tvungna att stänga verksamheten. Jag hamnar i en konflikt med den nya hyresgästen samtidigt som vi förväntas totalt tömma stället samtidigt som vi har fullsmetat med julbordsgäster. Situationen är enormt pressad, men vi lyckas ta oss igenom alltihopa, om än något skamfilade.
Jag blir erbjuden ett nytt jobb inom samma koncern, men det visar sig att jag ska stänga ett ställe till. Ovanpå det så visar det sig att jag inte är så välkommen inom detta affärsområde. Man gör allt för att få mig att säga upp mig själv, åtminstone så är det så jag upplever situationen, och detta är nog av den anledningen att ledningen vill snika förbi LAS.

Så, jag drar in facket i situationen, och tackar min lyckliga stjärna att jag tog beslutet att gå med under hösten. Vidare så blir jag väldigt glad att vi har driven klubbordförande som tar sig an mitt fall. Dock så hinner inte situationen förbättras något på mitt arbete, under blir istället värre och belastningen ökar. Resultatet blir att jag bara mår sämre. Mina minnesproblem bara ökar, jag glömmer allt som jag behöver komma ihåg och jag får enormt svårt att prioritera mina arbetsuppgifter med resultatet att ingenting blir gjort istället. Ovanpå det så börjar få sömnproblem, och en hel natts ostörd sömn blir mer och mer ovanligt.

Jag berättar om mina problem för min klubbordförande, och han blir orolig för mig och säger att jag bör sjukskriva mig. Men jag drar mig för det, oroar mig för min personal då jag  vet vad det kommer att innebära för dem i arbetsbelastning. Den här helgen kommer och jag har huvudet fullt av arbete, hela tiden. Jag mår skit helt enkelt. Idag, söndag, så tar jag dock mod till mig och ringer 1177 för att höra vad dom säger, efter några minuters samtal säger dom direkt att jag troligtvis har utmattningssyndrom och bör omgående kontakta min husläkare.

Så, tillslut så fattar jag beslutet att sjukskriva mig.