Ett beslut som tog 6 år fatta….

I snart 7 år så har jag försökt att gå ner i vikt. Delvis har jag lyckats, men för det mesta så har jag misslyckats. Det är många gånger som jag har funderat på att ta en genväg med att lägga in mig för en magsäcksoperation, men jag har alltid ändrat mig. När det har visat sig att en av mina vänner som opererade sig för ca 5 år sedan gått upp alla kilon som han en gång tappade så har det cementerat min åsikter som om en sådan operation, riskerna är för höga och chansen att lyckas i det långa loppet är för små.

Under åren som gått så har jag däremot lyckats identifiera vad som inte har fungerat för mig, och den stora boven i dramat har enkelt varit stress! Stress är något man lever med i min branch, på ett sätt eller annat, och även om jag inte har lyckats gå ner i vikt, så har jag ändå på något sätt klarat mig från några andra hälsorelaterade problem på grund av stressen, vissa dagar har till och med njutit av att ha riktigt mycket att göra. Det kan vara en riktigt adrenalinkick av att leda ett kök under full service när allting “bara fungerar”

Under hösten 2015 började det dock bana utför. Restaurangen som jag arbetade på förlorade sitt hyreskontrakt och vi blev tvungna att stänga verksamheten. Jag hamnar i en konflikt med den nya hyresgästen samtidigt som vi förväntas totalt tömma stället samtidigt som vi har fullsmetat med julbordsgäster. Situationen är enormt pressad, men vi lyckas ta oss igenom alltihopa, om än något skamfilade.
Jag blir erbjuden ett nytt jobb inom samma koncern, men det visar sig att jag ska stänga ett ställe till. Ovanpå det så visar det sig att jag inte är så välkommen inom detta affärsområde. Man gör allt för att få mig att säga upp mig själv, åtminstone så är det så jag upplever situationen, och detta är nog av den anledningen att ledningen vill snika förbi LAS.

Så, jag drar in facket i situationen, och tackar min lyckliga stjärna att jag tog beslutet att gå med under hösten. Vidare så blir jag väldigt glad att vi har driven klubbordförande som tar sig an mitt fall. Dock så hinner inte situationen förbättras något på mitt arbete, under blir istället värre och belastningen ökar. Resultatet blir att jag bara mår sämre. Mina minnesproblem bara ökar, jag glömmer allt som jag behöver komma ihåg och jag får enormt svårt att prioritera mina arbetsuppgifter med resultatet att ingenting blir gjort istället. Ovanpå det så börjar få sömnproblem, och en hel natts ostörd sömn blir mer och mer ovanligt.

Jag berättar om mina problem för min klubbordförande, och han blir orolig för mig och säger att jag bör sjukskriva mig. Men jag drar mig för det, oroar mig för min personal då jag  vet vad det kommer att innebära för dem i arbetsbelastning. Den här helgen kommer och jag har huvudet fullt av arbete, hela tiden. Jag mår skit helt enkelt. Idag, söndag, så tar jag dock mod till mig och ringer 1177 för att höra vad dom säger, efter några minuters samtal säger dom direkt att jag troligtvis har utmattningssyndrom och bör omgående kontakta min husläkare.

Så, tillslut så fattar jag beslutet att sjukskriva mig.